Svensk biografi:
ANN-KRISTIN JONES, mezzosopran, född 1975 och uppvuxen i Leksand, där hennes musikintresse tidigt väcktes i den kommunala musikskolan och i Leksands församlings körer. Efter studier vid Musikkonservatoriet i Falun och Norges Musikhögskola i Oslo följde studier vid Opera-Akademiet i Köpenhamn, där hon även genomgick diplomutbildningen vid Det Kgl. Danske Musikkonservatorium. Hennes sånglärare är alltsedan dess docent Susanna Eken.
Ann-Kristin Jones debuterade på operascenen redan under sin studietid, då hon sjöng titelrollen i Händels Orlando vid Den Ny Opera i Esbjerg. Hon har sedan dess gjort Mozart-roller som Tredje damen i Trollflöjten, Cherubin i Figaros Bröllop, Dorabella i Così fan tutte samt roller som Siébel i Gounods Faust, Olga i Tjajkovskijs Eugen Onegin och Giovanna i Donizettis Anna Bolena på scener som Malmö Opera och Musikteater, Drottningholms Slottsteater, Operan i Kristiansund, Opera i Ystad, Kungliga operan samt vid GöteborgsOperan. Under säsongen 2008-2009 sjöng hon där Sesto i Händels Julius Caesar och under hösten 2009 sjöng hon Hustrun Josefa i uruppförandet av Daniel Börtz Goya. Under säsongen 2010-2011 sjöng Ann-Kristin Jones Bradamante i Händels Alcina och Olga i nypremiären av Eugen Onegin vid GöteborgsOperan, där hon nu efter ett treårigt solistkontrakt, uppträder som gästartist.
Ann-Kristin Jones är vid sidan av operakarriären även flitigt verksam som solist i konsert- och oratoriesammanhang. Bl.a. var Ann-Kristin 2004 solist i Wagners Wesendonk-Lieder med Sønderjyllands Symfoniorkester på Tivoli i Köpenhamn och hon sjöng 2005 Mahlers Rückert-Lieder med Aarhus Symfoniorkester, vid båda tillfällena under ledning av Giancarlo Andretta. 2007 var Ann-Kristin Jones solist med Los Angeles Philharmonic i Disney Concert Hall, Los Angeles, i ett verk av John Adams med tonsättaren själv som dirigent. Samma år turnerade hon i Frankrike och Tyskland med Les Talens Lyriques och dess dirigent Christophe Rousset med konsertanta framföranden av C. Monteverdis Il ritorno d´Ulisse. I april 2010 sjöng Ann-Kristin Jones Sechs Gesänge op. 13 av A. Zemlinsky under ledning av Olaf Henzold med GöteborgsOperans orkester. Ann-Kristin Jones har även samarbetat med dirigenter som Lars-Ulrik Mortensen, Laurence Cummings, Pietro Rizzo, Paul Hillier, Robert King, Henrik Schaefer och Arnold Östman samt med orkestrar som Helsingborgs Symfoniorkester, Göteborgssymfonikerna, Norrköpings Symfoniorkester, DalaSinfoniettan, Sjællands Symfoniorkester, Odense Symfoniorkester, Radio-Underhållnings Orkestret samt Concerto Copenhagen.
Ann-Kristin Jones har också medverkat vid ett flertal radio- och TV-inspelningar och blivit tilldelad en rad stipendier, bl.a. Drottningholmsteaterns Vänners Stipendium, Sten A Olssons Kulturstipendium och vid upprepade tillfällen Kungliga Musikaliska Akademiens stora utlandsstipendium. 2008 var ett framgångsrikt tävlingsår för Ann-Kristin Jones då hon var en av tre finalister i Solistpriset 2008 samt pristagare i Wilhelm Stenhammar International Music Competition.
Under säsongen 2011-2012 kommer Ann-Kristin Jones sjunga Orsini i Donizettis Lucrezia Borgia vid GöteborgsOperan.
Recensioner:
Man hamnar i en oändlig serie skönhetsloopar och de fyra kvinnliga solisterna – sopranerna Agneta Eichenholz (Alcina) och Ida Falk Winland (Morgana) och mezzosopranerna Katarina Karnéus (Ruggiero) och Ann-Kristin Jones (Bradamante) – gör alla fabulösa gestaltningar.
Ann-Kristin Jones har som Bradamante en fascinerande förmåga att få fram en naturlig rörlighet, mitt i de mest virtuosa piruetterna.
Magnus Haglund, Göteborgsposten, Alcina GöteborgsOperan 2011
Musikaliskt är detta rent sensationellt bra....Ann-Kristin Jones fullkomligt flödar över av vokal beslutsamhet som Bradamante.
Operasång är det enda kulturella område där Sverige internationellt sett är en stormakt. Det vidimeras eftertryckligen i Göteborg. Dessutom spelar orkestern under Laurence Cummings underbart sensuellt och välartikulerat. Det här är den bästa svenska operauppsättning jag upplevt på mycket länge.
Lennart Bromander, Aftonbladet, Alcina GöteborgsOperan 2011
Men störst anledning till att besöka Göteborgsoperan är den makalöst väl sammansatta ensemblen som inte bara bjuder på kärlekens alla smärtgränser utan på en sångarfest utan like. På kvinnosidan möter vi tre sopraner och en mezzo med idealiskt skiftande klangfärger och temperament. Ann-Kristin Jones fyller sin Bradamante till bredden med oemotståndlig värme och ungdomligt ljus.
Martin Nyström, Dagens Nyheter, Alcina GöteborgsOperan 2011
Hela uppsättningen präglas av perfektionism, med en sällsynt jämn och högklassig ensemble. Dirigenten Laurence Cummings utvecklar ariorna lugnt, systematiskt, obönhörligt. Både solister och orkester kommer till sin rätt. Alla är värda applåder. Dit hör Ann-Kristin Jones underbara, fumliga Bradamante, som klär ut sig till sin egen bror och trasslar in sig i sina byxor.
Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet, Alcina GöteborgsOperan 2011
Ann-Kristin Jones rörde vid själens innersta skrymslen i ett gripande framförande av Agnus Dei.
Christer Eklund, Dalarnas Tidningar, J.S. Bach mässa h-moll 2011
Pianisten Henrik Berg och mezzon Ann-Kristin Jones hade ett ambitiöst och välkomponerat program där Jones framträdde helt utan textstöd. Plus för det. Mot Händels högdramatiska Where shall I fly, nästan fullt ut agerad av Jones, ställdes i kontrast Ombra mai fu, utstuderat långsam, som en uppvisning i röstkontroll och legatobågar. Det tog andan ur publiken.
Jones hade fin diktion i ett knippe ursvenska Rangströmsånger och imponerade nog mest med att verkligen göra texterna till sina.
Faurésångerna hade intagande melodik och Jones befann sig i koketterandets gränsland. Verk av en annan tyngd var sex sånger ur Allan Petterssons Barfotasånger. De bygger på svartsynt, symbolmättad lyrik av Pettersson själv, med amatörens inslag av nödrim och med hopplöshet och förgänglighet som genomgående tråd. Jones förmådde absolut att närma sig stoffet med psykologisk trovärdighet och en väldigt vårdad röstbehandling var genomgående i konserten.
Mot detta allvar ställde duon ett sprittande virtuost extranummer, Bizets Tarantelle, vilket blev slutpunkt för en på alla sätt lyckad premiärkonsert i Ovanmyra.
Jens Runnberg, Dalarnas Tidningar, Romanskonsert Ovanmyra Missionshus 2010
Två av krafterna förtjänar speciellt omnämnande: Ann-Kristin Jones som Goyas kuvade hustru Josefa och Katarina Giotas Leocadia Weiss – hans sambo, käresta och huskors under ålderdomens prövotid. Bägge har en sorts fruktighet i timbren, som eggar det kulinariska sinnet och när Josefa påminner sig sina döda barn med toner som anar en musas närvaro får man själv ett minne för livet.
Carl-Gunnar Åhlén, Svenska Dagbladet, Goya vid GöteborgsOperan 2009
Enskilda rollprestationer lyser dock starkt, framför allt noterar man det i Ann-Kristin Jones inlevelsefulla framställning av Josefa, Goyas hustru: högburet klar, med en röst som lyfter så självklart i salongen.
Tony Lundman, Tidskriften Opera, Goya vid GöteborgsOperan 2009
En person berör och det är Ann-Kristin Jones som Goyas hustru när hon begråter sina döda spädbarn.
Camilla Lundberg, Kulturnyheterna SVT, Goya vid GöteborgsOperan 2009
Tyvärr är det bara vokala fragment inbakade. Man hade gärna hört mer, betydligt mycket mer, eftersom Ann-Kristin Jones hade en så för ändamålet fullständigt perfekt klangfärg att tillgå. Hennes korta inpass blev kryddor av överraskande styrka.
Håkan Dahl, Göteborgsposten, El Sombrero de Tres Picos med Göteborgssymfonikerna 2008
Ett stort genombrott är det för Ann-Kristin Jones i rollen som den av hämnd besatte Sextus. Hennes kroppsspråk och vokala glöd är som hand i handske i den ena arian efter den andra.
Henry Larsson, Tidskriften Opera, Julius Caesar vid GöteborgsOperan 2008
Kvällens lysande sol var Ann-Kristin Jones, med sin smidiga färgrika mezzo kan hon gå långt inom operavärlden. Samtidigt får man hoppas att hon fortsätter att odla romanssången; det finns få sångare som kan mäta sig med Jones inom denna genre. Hennes inlevelsefulla textning och dramatiska talang fyllde sångerna med en sällan hörd vitalitet. Hennes tolkningar var så självutlämnande, så själfulla att man inte kan tala om annat än världsklass!
Björn Gustavsson, Dala demokraten, Konsert vid Musik vid Siljan med DalaSinfoniettan 2007
Inget stoppar Cherubins hormonflöde och inget torde heller stoppa Ann-Kristin Jones mot hennes nästa triumf. Hennes vackra och profilstarka röst fick flest applåder.
Carl-Gunnar Åhlén, Svenska dagbladet, Figaros Bröllop vid Drottningholms slottsteater 2006
Ann-Kristin Jones Cherubino är en vacker tonårig fullblodsälskare. Trycket i utspelet och den klockrena laddningen i sången gör rollen till föreställningens själva höjdpunkt. En explosivt bultande dynamo. Man kan lätt föreställa sig allt som skulle kunna hända inför det framtida bröllopet om det nu skulle bli av mellan Cherubino och Barbarina. Oj Oj Oj!
Martin Nyström, Dagens Nyheter, Figaros Bröllop vid Drottningholms slottsteater 2006
Då är Ann-Kristin Jones tolkning av den ungdomskåte pagen Cherubino desto mer laddad av begär, lust och olydnad. När Jones sjunger en canzonetta till den kärlekskranka grevinnan tränger tonerna igenom alla frusna hjärtan och man längtar hjälplöst efter mer.
Theresa Benér, Svenska Dagbladet, Figaros Bröllop vid Malmö Opera och musikteater 2006
Vokalt lite i särklass befinner sig Ann-Kristin Jones som Cherubin. Hon är naturligt pojkaktig utan överspel och den smidiga rösten skimrar av färger och övertoner.
Lennart Bromander, Aftonbladet, Figaros Bröllop vid Malmö Opera och musikteater 2006
Allra mest fångas jag kanske av Ann-Kristin Jones page så underbart förskräckt över sin erektion och med den vackraste svenska diktion jag hört på år och dag. När hon sjunger står textmaskinen stilla!
Martin Nyström, Dagens Nyheter, Figaros Bröllop vid Malmö Opera och musikteater 2006
Efter sin fina insats i Messias häromdagen vann Ann-Kristin Jones ytterligare respekt med sin engagerade intensitet och sin spännande stilistiskt överbevisande mezzoklang som både glöder och svävar. Henne kan vi nog vänta oss en hel del av.
Jan Jacoby, Politikken, Juloratoriet med Sjaellands Symfoniorkester 2004
När man hör mezzosopranen Ann-Kristin Jones så infinner sig omedelbart känslan att man vill gå med i fancluben. Den varma, generösa och naturliga timbre som gör den här rösten speciell har under det här året mognat och blivit än fylligare. Som sammet smeker den örat med omsorgsfullt formade fraser. Hennes tolkning av ”He was despised” var en av konsertens höjdpunkter.
Martina Jarminder, Sydsvenska Dagbladet, Messias 2004