Ann-Kristin Jones Mezzo-soprano

Welcome to my homepage! Read, look, listen and enjoy!

      

Biografi och recensioner på svenska!

Svensk biografi:

ANN-KRISTIN JONES, mezzosopran, född 1975 och uppvuxen i Leksand, där hennes musikintresse tidigt väcktes i den kommunala musikskolan och i Leksands församlings körer. Efter studier vid Musikkonservatoriet i Falun och Norges Musikhögskola i Oslo följde studier vid Operaakademiet i Köpenhamn, där hon även genomgick diplomutbildningen vid Det Kgl. Danske Musikkonservatorium. Hennes sånglärare är alltsedan dess docent Susanna Eken.

Ann-Kristin Jones debuterade på operascenen redan under sin studietid, då hon sjöng titelrollen i Händels Orlando vid Den Ny Opera i Esbjerg. Hon har sedan dess gjort Mozart-roller som Tredje damen i Trollflöjten, Cherubin i Figaros Bröllop, Dorabella i Così fan tutte samt roller som Siébel i Gounods Faust, Olga i Tjajkovskijs Eugen Onegin och Giovanna i Donizettis Anna Bolena på scener som Malmö Opera, Drottningholms Slottsteater, Operan i Kristiansund, Opera i Ystad, Kungliga operan samt vid GöteborgsOperan där Ann-Kristin också sjungit Sesto och Bradamante i Händels Julius Caesar och Alcina och senast Maffio Orsini i Donizettis Lucrezia Borgia i Christof Loys regi. Ytterligare en roll vid GöteborgsOperan är Hustrun Josefa ur Daniel Börtz opera Goya, som uruppfördes där 2009.

Ann-Kristin Jones är vid sidan av operakarriären även flitigt verksam som solist i konsert- och oratoriesammanhang. Hennes stora konsertrepertoar omfattar bl. a altpartierna i Bachs, Händels och Mozarts mässor, passioner och oratorier samt även orkestersånger av Wagner, Mahler och Zemlinsky. 2007 var Ann-Kristin solist med Los Angeles Philharmonic i Disney Concert Hall, Los Angeles, i ett verk av John Adams med tonsättaren själv som dirigent. Ann-Kristin Jones har även samarbetat med dirigenter som Lars-Ulrik Mortensen, Laurence Cummings, Pietro Rizzo, Giancarlo Andretta, Paul Hillier, Robert King, Christophe Rousset, Patrik Ringborg, Tobias Ringborg och Arnold Östman samt med orkestrar som Helsingborgs Symfoniorkester, Göteborgssymfonikerna, Norrköpings Symfoniorkester, DalaSinfoniettan, Sjællands Symfoniorkester, Odense Symfoniorkester, Radio-Underhållnings Orkestret, Les Talens Lyriques samt Concerto Copenhagen.

Ann-Kristin Jones har också medverkat vid ett flertal radio- och TV-inspelningar och blivit tilldelad en rad stipendier, bl.a. Drottningholmsteaterns Vänners Stipendium, Sten A Olssons Kulturstipendium och vid upprepade tillfällen Kungliga Musikaliska Akademiens stora utlandsstipendium. 2008 var ett framgångsrikt tävlingsår för Ann-Kristin Jones då hon var en av tre finalister i "Solistpriset 2008" samt pristagare i Wilhelm Stenhammar International Music Competition. 2009 nominerades Ann-Kristin till tidskriften Operas ”Operapriset 2009” för sin gestaltning av Sesto (Julius Caesar) vid GöteborgsOperan.

Bland engagemang under 2013 kan nämnas konserter med Musica Vitae, alt i Jonas Forssells madrigalopera "Skuggorna och ljusen" för fyra solister, trombon och slagverk, solist vid invigningskonserten av Musik Vid Siljan och Rossini på Ystadoperan. Bland kommande konsertengagemang under hösten 2013 kan nämnas Händels Messias i Polen och Bachs Juloratorium med DalaSinfoniettan. Under våren 2014 sjunger Ann-Kristin rollen som Primadonnan Rosina i den nyskrivna operamusikalen LasseMajas Detektivbyrå: Operamysteriet. Urpremiär 1 mars på GöteborgsOperans Lilla scen.

 

 


 Recensioner:

Gennaros bästis, byxrollen Orsini, görs av Ann-Kristin Jones. Med sin vackra, självklara röst är hon den som når ut allra bäst.

Ditte Hammar, Nummer.se, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012

En i sin gåtfullhet mycket suggestiv roll är Maffio Orsini med funktionen av ett slags skräckballadens dödsängel, och här gestaltad med lödighet och skärpa av Ann-Kristin Jones.

Lennart Bromander, Aftonbladet, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012

Ann-Kristin Jones gör en fin prestation som byxrollen Orsini och sjunger med kristallklar hetta sin kärlek till Gennaro.

Karin Helander, Svenska Dagbladet, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012

Under resten av föreställningen växlar också atmosfären mellan det lekfullt barnsliga och rått aggressiva, motpoler som med underbar lyster länkas samman av Ann-Kristin Jones Maffio Orsini, en sinnligt avskalad mezzostämma i strikt skurna manskläder...

Martin Nyström, Dagens Nyheter, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012

Med Jones i denna byxroll har man träffat alldeles rätt. Hennes djupa klang och dramatiska vibrato ger relief åt rollen som får allt större betydelse i handlingen.

Helen Axelsson, Borås Tidning, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012

...de starkaste sånggestaltningarna äger rum i duetterna, som i den makalösa dialogen mellan Gennaro (Bülent Bezdüz) och Maffio Orsini (Ann-Kristin Jones) i inledningen av andra akten, där det undersköna i Donizettis tonspråk verkligen får något självlysande och kristalliskt över sig.

Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012

...det är mellan Gennaro och hans förbundne, själsfränden Orsini, man förnimmer en förankrad känslomässig relation. Mezzosopranen Ann-Kristin Jones teatrala dynamik gör Orsini till en genomgående medelpunkt och tillsammans med Bezdüz skapas en klangvärld med resonans i deras utlämnade belägenhet.

Kjerstin Norén, Zenit, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012

Sedan vill jag nämna Maffio Orsini i Ann-Kristin Jones gestalt. Vilken röst och vilken närvaro.

Barbro Elfström, Aktuellt i politiken, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012

 

Man hamnar i en oändlig serie skönhetsloopar och de fyra kvinnliga solisterna – sopranerna Agneta Eichenholz (Alcina) och Ida Falk Winland (Morgana) och mezzosopranerna Katarina Karnéus (Ruggiero) och Ann-Kristin Jones (Bradamante) – gör alla fabulösa gestaltningar.

Ann-Kristin Jones har som Bradamante en fascinerande förmåga att få fram en naturlig rörlighet, mitt i de mest virtuosa piruetterna.

Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, Alcina GöteborgsOperan 2011

Musikaliskt är detta rent sensationellt bra....Ann-Kristin Jones fullkomligt flödar över av vokal beslutsamhet som Bradamante.
Operasång är det enda kulturella område där Sverige internationellt sett är en stormakt. Det vidimeras eftertryckligen i Göteborg. Dessutom spelar orkestern under Laurence Cummings underbart sensuellt och välartikulerat. Det här är den bästa svenska operauppsättning jag upplevt på mycket länge.

Lennart Bromander, Aftonbladet, Alcina GöteborgsOperan 2011

Men störst anledning till att besöka Göteborgsoperan är den makalöst väl sammansatta ensemblen som inte bara bjuder på kärlekens alla smärtgränser utan på en sångarfest utan like. På kvinnosidan möter vi tre sopraner och en mezzo med idealiskt skiftande klangfärger och temperament. Ann-Kristin Jones fyller sin Bradamante till bredden med oemotståndlig värme och ungdomligt ljus.

Martin Nyström, Dagens Nyheter, Alcina GöteborgsOperan 2011

Hela uppsättningen präglas av perfektionism, med en sällsynt jämn och högklassig ensemble. Dirigenten Laurence Cummings utvecklar ariorna lugnt, systematiskt, obönhörligt. Både solister och orkester kommer till sin rätt. Alla är värda applåder. Dit hör Ann-Kristin Jones underbara, fumliga Bradamante, som klär ut sig till sin egen bror och trasslar in sig i sina byxor.

Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet, Alcina GöteborgsOperan 2011

 

Ann-Kristin Jones rörde vid själens innersta skrymslen i ett gripande framförande av Agnus Dei.

Christer Eklund, Dalarnas Tidningar, J.S. Bach mässa h-moll 2011

 

Pianisten Henrik Berg och mezzon Ann-Kristin Jones hade ett ambitiöst och välkomponerat program där Jones framträdde helt utan textstöd. Plus för det. Mot Händels högdramatiska Where shall I fly, nästan fullt ut agerad av Jones, ställdes i kontrast Ombra mai fu, utstuderat långsam, som en uppvisning i röstkontroll och legatobågar. Det tog andan ur publiken.

Jones hade fin diktion i ett knippe ursvenska Rangströmsånger och imponerade nog mest med att verkligen göra texterna till sina.

Faurésångerna hade intagande melodik och Jones befann sig i koketterandets gränsland. Verk av en annan tyngd var sex sånger ur Allan Petterssons Barfotasånger. De bygger på svartsynt, symbolmättad lyrik av Pettersson själv, med amatörens inslag av nödrim och med hopplöshet och förgänglighet som genomgående tråd. Jones förmådde absolut att närma sig stoffet med psykologisk trovärdighet och en väldigt vårdad röstbehandling var genomgående i konserten.

Mot detta allvar ställde duon ett sprittande virtuost extranummer, Bizets Tarantelle, vilket blev slutpunkt för en på alla sätt lyckad premiärkonsert i Ovanmyra.

Jens Runnberg, Dalarnas Tidningar, Romanskonsert Ovanmyra Missionshus 2010

 

Två av krafterna förtjänar speciellt omnämnande: Ann-Kristin Jones som Goyas kuvade hustru Josefa och Katarina Giotas Leocadia Weiss – hans sambo, käresta och huskors under ålderdomens prövotid. Bägge har en sorts fruktighet i timbren, som eggar det kulinariska sinnet och när Josefa påminner sig sina döda barn med toner som anar en musas närvaro får man själv ett minne för livet.

Carl-Gunnar Åhlén, Svenska Dagbladet, Goya GöteborgsOperan 2009

Enskilda rollprestationer lyser dock starkt, framför allt noterar man det i Ann-Kristin Jones inlevelsefulla framställning av Josefa, Goyas hustru: högburet klar, med en röst som lyfter så självklart i salongen.

Tony Lundman, Tidskriften Opera, Goya GöteborgsOperan 2009

En person berör och det är Ann-Kristin Jones som Goyas hustru när hon begråter sina döda spädbarn.

Camilla Lundberg, Kulturnyheterna SVT, Goya GöteborgsOperan 2009

 

Tyvärr är det bara vokala fragment inbakade. Man hade gärna hört mer, betydligt mycket mer, eftersom Ann-Kristin Jones hade en så för ändamålet fullständigt perfekt klangfärg att tillgå. Hennes korta inpass blev kryddor av överraskande styrka.

Håkan Dahl, Göteborgs-Posten, El Sombrero de Tres Picos med Göteborgssymfonikerna 2008

 

Ett stort genombrott är det för Ann-Kristin Jones i rollen som den av hämnd besatte Sextus. Hennes kroppsspråk och vokala glöd är som hand i handske i den ena arian efter den andra.

Henry Larsson, Tidskriften Opera, Julius Caesar GöteborgsOperan 2008

 

Kvällens lysande sol var Ann-Kristin Jones, med sin smidiga färgrika mezzo kan hon gå långt inom operavärlden. Samtidigt får man hoppas att hon fortsätter att odla romanssången; det finns få sångare som kan mäta sig med Jones inom denna genre. Hennes inlevelsefulla textning och dramatiska talang fyllde sångerna med en sällan hörd vitalitet. Hennes tolkningar var så självutlämnande, så själfulla att man inte kan tala om annat än världsklass!

Björn Gustavsson, Dala demokraten, Konsert vid Musik vid Siljan med DalaSinfoniettan 2007

 

Inget stoppar Cherubins hormonflöde och inget torde heller stoppa Ann-Kristin Jones mot hennes nästa triumf. Hennes vackra och profilstarka röst fick flest applåder.

Carl-Gunnar Åhlén, Svenska dagbladet, Figaros Bröllop Drottningholms slottsteater 2006

Ann-Kristin Jones Cherubino är en vacker tonårig fullblodsälskare. Trycket i utspelet och den klockrena laddningen i sången gör rollen till föreställningens själva höjdpunkt. En explosivt bultande dynamo. Man kan lätt föreställa sig allt som skulle kunna hända inför det framtida bröllopet om det nu skulle bli av mellan Cherubino och Barbarina. Oj Oj Oj!

Martin Nyström, Dagens Nyheter, Figaros Bröllop Drottningholms slottsteater 2006

Då är Ann-Kristin Jones tolkning av den ungdomskåte pagen Cherubino desto mer laddad av begär, lust och olydnad. När Jones sjunger en canzonetta till den kärlekskranka grevinnan tränger tonerna igenom alla frusna hjärtan och man längtar hjälplöst efter mer.

Theresa Benér, Svenska Dagbladet, Figaros Bröllop Malmö Opera 2006

Vokalt lite i särklass befinner sig Ann-Kristin Jones som Cherubin. Hon är naturligt pojkaktig utan överspel och den smidiga rösten skimrar av färger och övertoner.

Lennart Bromander, Aftonbladet, Figaros Bröllop Malmö Opera 2006

Allra mest fångas jag kanske av Ann-Kristin Jones page så underbart förskräckt över sin erektion och med den vackraste svenska diktion jag hört på år och dag. När hon sjunger står textmaskinen stilla!

Martin Nyström, Dagens Nyheter, Figaros Bröllop Malmö Opera 2006

 

Efter sin fina insats i Messias häromdagen vann Ann-Kristin Jones ytterligare respekt med sin engagerade intensitet och sin spännande stilistiskt överbevisande mezzoklang som både glöder och svävar. Henne kan vi nog vänta oss en hel del av.

Jan Jacoby, Politikken, Juloratoriet med Sjaellands Symfoniorkester 2004

 

När man hör mezzosopranen Ann-Kristin Jones så infinner sig omedelbart känslan att man vill gå med i fancluben. Den varma, generösa och naturliga timbre som gör den här rösten speciell har under det här året mognat och blivit än fylligare. Som sammet smeker den örat med omsorgsfullt formade fraser. Hennes tolkning av ”He was despised” var en av konsertens höjdpunkter.

Martina Jarminder, Sydsvenska Dagbladet, Messias 2004

Som Orlando i Händels Orlando, 2001. Min första professionella roll!