Ann-Kristin Jones Mezzo-soprano

Welcome to my homepage! Read, look, listen and enjoy!

 

 

 

      

Recensioner!

Jag vill även framhålla Ann-Kristin Jones i rollen som Astrid. Med sin varma mezzosopran mejslar hon ut en tolkning som verkligen berör.

Thorvald Pellby Petterson, Sveriges Radio, Vikingarna GöteborgsOperan 2016.

Ann-Kristin är en mezzosopran med en kraftfull stämma och brett register. Samspelet mellan dessa två musiker var verkligen bra. Pianot och sången bildade en enhet som var otroligt välljudande.
Som extranummer framfördes Alfvéns Så tag mitt hjärta, som med Jussi Björling blev en av de riktigt stora romanserna i hans repertoar. Med Ann-Kristins kraftfulla stämma och Annas anpassade ackompanjemang blev framförandet en strålande avslutning på konserten, och inte bara jag hade tårar i ögonen. Har vi tur kommer de tillbaka nästa år.
Jan Syrén, Dalarnas tidningar, Romanskonsert Alfvéngården 2016.

Också enastående var skildringen av Cherubino av Ann-Kristin Jones, en ung mezzo som skiftade mellan ungdomlig otålighet och trånande längtan vid varje entré.  Hennes mjuka höga toner var speciellt effektiva i de många kärleksförklaringarna, hon formade sina fraser med breda sensuella legatobågar som blev möjliga av till synes obegränsade resurser av luft.

Katharina Hogrefe, Bachtrack, Figaros Bröllop GöteborgsOperan 2016.

Den förvirrade Cherubino tycks stå i vägen för alla män när han förälskat ser på kvinnorna runt omkring sig. Hans medverkan bidrar i hög grad till spelets magiska dragningskraft och med Ann-Kristin Jones i denna byxroll går inget av denna androgyna persons många facetter förlorad.
Helen Flensburg, Borås tidning, Figaros Bröllop GöteborgsOperan 2016.

På vägen hade vi fått oss till livs en liten miniatyropera, perfekt utförd i både sångligt och dramatiskt hänseende av Ann-Kristin Jones. Berlioz prövostycke för eventuellt Rompris visade vilken talang han redan som ung var i besittning av. Kleopatras död behandlade initierat den uppskruvade stämning som huvudpersonen befann sig i, utan att använda annat än de vanliga, enkla musikaliska grundvariablerna. Och när de tas i anspråk så skickligt som i detta fall, så kom även här dramat i förgrunden.

Håkan Dahl, Göteborgs-Posten, H. Berlioz La mort de Cléopâtre GöteborgsOperan 2015.

 ...är det en ytterst livlig och medryckande gestaltning av personerna där framför allt känslor hos de elaka systrarna och deras pappa får stort utrymme. Särskilt Ann-Kristin Jones glädjer med att ge Tisbe ett genuint uttryck i sin fåfänga.

Helen Flensburg, Borås Tidning, La Cenerentola GöteborgsOperan 2015.

Ann-Kristin Jones optræder med rutine og gennemfører det ganske omfattende parti for mezzosopran helt igennem regulært og dejligt nuanceret.
Søren Schauser, Berlingske, Messias DR Koncerthuset 2014.

I den sista akten förenas så de fyra solisterna i ensemblesång av bästa märke. Ytterligare en riktig musikalisk höjdpunkt inträffar strax före slutet när mezzosopranen Ann-Kristin Jones saliggörande sjunger tillsammans med kören, om att nu kan den avbrutna festen äntligen börja!
Ingvar Wickander ,Ystads allehanda, En mindre högtidlig mässa Ystadoperan 2013.

Gennaros bästis, byxrollen Orsini, görs av Ann-Kristin Jones. Med sin vackra, självklara röst är hon den som når ut allra bäst.

Ditte Hammar Nummer.se, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012.

Orsini, en av de unga männen, sjungs av Ann-Kristin Jones och hon briljerar verkligen i denna härliga byxroll.

Thorvald Pellby Petterson, Sveriges Radio, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012.

En i sin gåtfullhet mycket suggestiv roll är Maffio Orsini med funktionen av ett slags skräckballadens dödsängel, och här gestaltad med lödighet och skärpa av Ann-Kristin Jones.

Lennart Bromander, Aftonbladet, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012.

Ann-Kristin Jones gör en fin prestation som byxrollen Orsini och sjunger med kristallklar hetta sin kärlek till Gennaro.

Karin Helander, Svenska Dagbladet, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012.

Under resten av föreställningen växlar också atmosfären mellan det lekfullt barnsliga och rått aggressiva, motpoler som med underbar lyster länkas samman av Ann-Kristin Jones Maffio Orsini, en sinnligt avskalad mezzostämma i strikt skurna manskläder...

Martin Nyström, Dagens Nyheter, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012.

Med Jones i denna byxroll har man träffat alldeles rätt. Hennes djupa klang och dramatiska vibrato ger relief åt rollen som får allt större betydelse i handlingen.

Helen Axelsson, Borås Tidning, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012.

...de starkaste sånggestaltningarna äger rum i duetterna, som i den makalösa dialogen mellan Gennaro (Bülent Bezdüz) och Maffio Orsini (Ann-Kristin Jones) i inledningen av andra akten, där det undersköna i Donizettis tonspråk verkligen får något självlysande och kristalliskt över sig.

Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012.

...det är mellan Gennaro och hans förbundne, själsfränden Orsini, man förnimmer en förankrad känslomässig relation. Mezzosopranen Ann-Kristin Jones teatrala dynamik gör Orsini till en genomgående medelpunkt och tillsammans med Bezdüz skapas en klangvärld med resonans i deras utlämnade belägenhet.

Kjerstin Norén, Zenit, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012.

Sedan vill jag nämna Maffio Orsini i Ann-Kristin Jones gestalt. Vilken röst och vilken närvaro.

Barbro Elfström, Aktuellt i politiken, Lucrezia Borgia GöteborgsOperan 2012.

Man hamnar i en oändlig serie skönhetsloopar och de fyra kvinnliga solisterna – sopranerna Agneta Eichenholz (Alcina) och Ida Falk Winland (Morgana) och mezzosopranerna Katarina Karnéus (Ruggiero) och Ann-Kristin Jones (Bradamante) – gör alla fabulösa gestaltningar.

Ann-Kristin Jones har som Bradamante en fascinerande förmåga att få fram en naturlig rörlighet, mitt i de mest virtuosa piruetterna.

Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, Alcina GöteborgsOperan 2011.

Musikaliskt är detta rent sensationellt bra....Ann-Kristin Jones fullkomligt flödar över av vokal beslutsamhet som Bradamante.
Operasång är det enda kulturella område där Sverige internationellt sett är en stormakt. Det vidimeras eftertryckligen i Göteborg. Dessutom spelar orkestern under Laurence Cummings underbart sensuellt och välartikulerat. Det här är den bästa svenska operauppsättning jag upplevt på mycket länge.

Lennart Bromander, Aftonbladet, Alcina GöteborgsOperan 2011.

Men störst anledning till att besöka Göteborgsoperan är den makalöst väl sammansatta ensemblen som inte bara bjuder på kärlekens alla smärtgränser utan på en sångarfest utan like. På kvinnosidan möter vi tre sopraner och en mezzo med idealiskt skiftande klangfärger och temperament. Ann-Kristin Jones fyller sin Bradamante till bredden med oemotståndlig värme och ungdomligt ljus.

Martin Nyström, Dagens Nyheter, Alcina GöteborgsOperan 2011.

Hela uppsättningen präglas av perfektionism, med en sällsynt jämn och högklassig ensemble. Dirigenten Laurence Cummings utvecklar ariorna lugnt, systematiskt, obönhörligt. Både solister och orkester kommer till sin rätt. Alla är värda applåder. Dit hör Ann-Kristin Jones underbara, fumliga Bradamante, som klär ut sig till sin egen bror och trasslar in sig i sina byxor.

Bo Löfvendahl, Svenska Dagbladet, Alcina GöteborgsOperan 2011.

Ann-Kristin Jones rörde vid själens innersta skrymslen i ett gripande framförande av Agnus Dei.

Christer Eklund, Dalarnas Tidningar, J.S. Bach mässa h-moll 2011.

Pianisten Henrik Berg och mezzon Ann-Kristin Jones hade ett ambitiöst och välkomponerat program där Jones framträdde helt utan textstöd. Plus för det. Mot Händels högdramatiska Where shall I fly, nästan fullt ut agerad av Jones, ställdes i kontrast Ombra mai fu, utstuderat långsam, som en uppvisning i röstkontroll och legatobågar. Det tog andan ur publiken.

Jones hade fin diktion i ett knippe ursvenska Rangströmsånger och imponerade nog mest med att verkligen göra texterna till sina.

Faurésångerna hade intagande melodik och Jones befann sig i koketterandets gränsland. Verk av en annan tyngd var sex sånger ur Allan Petterssons Barfotasånger. De bygger på svartsynt, symbolmättad lyrik av Pettersson själv, med amatörens inslag av nödrim och med hopplöshet och förgänglighet som genomgående tråd. Jones förmådde absolut att närma sig stoffet med psykologisk trovärdighet och en väldigt vårdad röstbehandling var genomgående i konserten.

Mot detta allvar ställde duon ett sprittande virtuost extranummer, Bizets Tarantelle, vilket blev slutpunkt för en på alla sätt lyckad premiärkonsert i Ovanmyra.

Jens Runnberg, Dalarnas Tidningar, Romanskonsert Ovanmyra Missionshus 2010.

Två av krafterna förtjänar speciellt omnämnande: Ann-Kristin Jones som Goyas kuvade hustru Josefa och Katarina Giotas Leocadia Weiss – hans sambo, käresta och huskors under ålderdomens prövotid. Bägge har en sorts fruktighet i timbren, som eggar det kulinariska sinnet och när Josefa påminner sig sina döda barn med toner som anar en musas närvaro får man själv ett minne för livet.

Carl-Gunnar Åhlén, Svenska Dagbladet, Goya GöteborgsOperan 2009.

Enskilda rollprestationer lyser dock starkt, framför allt noterar man det i Ann-Kristin Jones inlevelsefulla framställning av Josefa, Goyas hustru: högburet klar, med en röst som lyfter så självklart i salongen.

Tony Lundman, Tidskriften Opera, Goya GöteborgsOperan 2009.

En person berör och det är Ann-Kristin Jones som Goyas hustru när hon begråter sina döda spädbarn.

Camilla Lundberg, Kulturnyheterna SVT, Goya GöteborgsOperan 2009.

Tyvärr är det bara vokala fragment inbakade. Man hade gärna hört mer, betydligt mycket mer, eftersom Ann-Kristin Jones hade en så för ändamålet fullständigt perfekt klangfärg att tillgå. Hennes korta inpass blev kryddor av överraskande styrka.

Håkan Dahl, Göteborgs-Posten, El Sombrero de Tres Picos med Göteborgssymfonikerna 2008.

Ett stort genombrott är det för Ann-Kristin Jones i rollen som den av hämnd besatte Sextus. Hennes kroppsspråk och vokala glöd är som hand i handske i den ena arian efter den andra.

Henry Larsson, Tidskriften Opera, Julius Caesar GöteborgsOperan 2008.

Kvällens lysande sol var Ann-Kristin Jones, med sin smidiga färgrika mezzo kan hon gå långt inom operavärlden. Samtidigt får man hoppas att hon fortsätter att odla romanssången; det finns få sångare som kan mäta sig med Jones inom denna genre. Hennes inlevelsefulla textning och dramatiska talang fyllde sångerna med en sällan hörd vitalitet. Hennes tolkningar var så självutlämnande, så själfulla att man inte kan tala om annat än världsklass!

Björn Gustavsson, Dala demokraten, Konsert vid Musik vid Siljan med DalaSinfoniettan 2007.

Inget stoppar Cherubins hormonflöde och inget torde heller stoppa Ann-Kristin Jones mot hennes nästa triumf. Hennes vackra och profilstarka röst fick flest applåder.

Carl-Gunnar Åhlén, Svenska dagbladet, Figaros Bröllop Drottningholms slottsteater 2006.

Ann-Kristin Jones Cherubino är en vacker tonårig fullblodsälskare. Trycket i utspelet och den klockrena laddningen i sången gör rollen till föreställningens själva höjdpunkt. En explosivt bultande dynamo. Man kan lätt föreställa sig allt som skulle kunna hända inför det framtida bröllopet om det nu skulle bli av mellan Cherubino och Barbarina. Oj Oj Oj!

Martin Nyström, Dagens Nyheter, Figaros Bröllop Drottningholms slottsteater 2006.

Då är Ann-Kristin Jones tolkning av den ungdomskåte pagen Cherubino desto mer laddad av begär, lust och olydnad. När Jones sjunger en canzonetta till den kärlekskranka grevinnan tränger tonerna igenom alla frusna hjärtan och man längtar hjälplöst efter mer.

Theresa Benér, Svenska Dagbladet, Figaros Bröllop Malmö Opera 2006.

Vokalt lite i särklass befinner sig Ann-Kristin Jones som Cherubin. Hon är naturligt pojkaktig utan överspel och den smidiga rösten skimrar av färger och övertoner.

Lennart Bromander, Aftonbladet, Figaros Bröllop Malmö Opera 2006.

Allra mest fångas jag kanske av Ann-Kristin Jones page så underbart förskräckt över sin erektion och med den vackraste svenska diktion jag hört på år och dag. När hon sjunger står textmaskinen stilla!

Martin Nyström, Dagens Nyheter, Figaros Bröllop Malmö Opera 2006.

Efter sin fina insats i Messias häromdagen vann Ann-Kristin Jones ytterligare respekt med sin engagerade intensitet och sin spännande stilistiskt överbevisande mezzoklang som både glöder och svävar. Henne kan vi nog vänta oss en hel del av.

Jan Jacoby, Politikken, Juloratoriet med Sjaellands Symfoniorkester 2004.

När man hör mezzosopranen Ann-Kristin Jones så infinner sig omedelbart känslan att man vill gå med i fancluben. Den varma, generösa och naturliga timbre som gör den här rösten speciell har under det här året mognat och blivit än fylligare. Som sammet smeker den örat med omsorgsfullt formade fraser. Hennes tolkning av ”He was despised” var en av konsertens höjdpunkter.

Martina Jarminder, Sydsvenska Dagbladet, Messias 2004.